Nu har Viktor börjat jobba så det är jag och lilleman som styr dagarna nu! 

Idag blir den här skrutten 1 månad. Alltså what?! Hur kan han redan vara en månad gammal? Krystade jag inte ut honom typ nyss? Fattar ingenting. Men det jag vet är att det är den mest händelserika månaden i mitt liv. Allt är nytt. Jag har en son. Gränslös kärlek från första stund. Mys, mys och ännu mera mys. Timmar av amning. Första leendet från skrutten. Byte av bajsblöjor mest hela tiden. Barnvagnspromenader.Soffhäng typ hela dagarna. Närhet. Besök på bvc. Visat upp skrutten för våra nära och kära. Utveckling. Han har börjat vuxit ur kläder och jag kommer äntligen i mina. Det bästa som hänt. Osv.Jag har blivit mamma. Fortfarande overkligt. ♡

Livet som mammaledig alltså, riktigt kämpigt idag. 

Idag visar vi att annorlunda inte är något fel och rockar sockorna! Alla är vi unika & alla är vi lika mycket värda!  ♡ 

Nytt till barnvagnen! 

Pizza & alkoholfritt bubbel med min stora älskling medan lilla älsklingen sover! ♡  

Idag är det två veckor sedan Elton kom till oss. Det har gått sanslöst snabbt, det känns som om det var alldeles nyss vi låg på BB så obeskrivligt lyckliga och lättade och kikade på vår lilla mini. Samtidigt känns det helt overkligt att vi för inte särskilt längesedan bara var två i familjen. Det är nog så som det oftast känns för nyblivna föräldrar, verkligen på två sätt.Vi har verkligen fått en lättsam unge, åtminstone hittills har han för det allra mesta varit nöjd och tillfreds. Han sover förstås mycket nu i början men kan också ligga vaken stundtals och titta sig runt med stora ögon. På nätterna sover han också, med undantag för de tre till fem gånger han vaknar för käk. Så, en mycket smidig och komplikationsfri förlossning samt en nöjd son. 💙🍼

Idag har vi varit ute på promenad i solen och haft hembesök av BVC. Allt gick jättebra & Elton växer som han ska! :) Bröstmjölk = tummen upp! 

Tänk att imorgon är det 1 helt år sedan jag åkte iväg till Belgien för att spendera en månad där i min utbildning till uska. Nu ett år senare är jag färdig uska & jag har en son. Så det slog mig hur underbart livet är och vad mycket jag har att vara så himla tacksam för. Livet är underbart. Det gäller det att tänka på hur mycket man faktiskt har att vara tacksam för. JAG ÄLSKAR MITT LIV!! 

Godmorgon! 

Jag var  lite fundersam om jag verkligen ville och skulle dela med mig av min förlossning men nu känner jag mest, ja why not. Jag hade ju gått över tiden efter den 22 februari och blev om möjligt ännu mer otålig än jag redan var efter det. Det kändes som om det föddes barn hit och dit men jag hade inte minsta konkreta känning av att något var på gång.Jag tycker det är förbannat svårt att komma ihåg allt då jag har ca 0 tidsperspektiv typ. Känns lite luddigt. Men jag ska göra mitt bästa! 

Låt se.

 Den 25/2. Jag gick upp på morgonen som vanligt på toaletten för att kissa och kände något slemmigt med blodstrimlor i att komma ut och min första tanke var att där lossnade  slemproppen (härligt ord!) och insåg att det kanske kunde vara på riktigt, det här. När den gör det brukar det ju oftast betyda att man har börjat öppna sig, allra helst om man har värkar samtidigt.Gick in till sovrummet och berättade för Viktor att jag tror slemproppen gick precis. Eftersom jag inte kände några andra tecken på att det var på ”G” så åkte Viktor och jobbade och jag grejade på här hemma.Vid tolv kom svärmor förbi och vi åkte in till stan och gick runt i affärer och sen åt en god lunchbuffé innan vi åkte hem. När jag kom hem och gick på toaletten kom det ännu mera ”slem” och jag ringde förlossningen för att rådfråga och de sa att jag kunde ta det lugnt och fortsätta avvakta, så det gjorde jag.

 Vid sju tiden på kvällen efter vi hade ätit middag, jag och Viktor bestämde vi oss för att ta en liten promenad runt kvarteret , sagt och gjort. När vi kom in igen efter promenaden och jag gick in i köket så började det rinna längst mina ben och det blev ett rop ” Viktor, jag tror vattnet gick”. Vi avvaktade och ringde in till förlossningen och de sa att jag skulle avvakta åter igen och om inget kom igång skulle vi åka upp till dem imorgon för en koll, eftersom det är infektionsrisk. Vid nio, hade jag lite värkar men inget som gjorde "sååå" ont. Eller jo de gjorde ont, vem försöker jag lura. MEN inte ont i jämförelse vad som väntade!

Jag hoppade in i en varm dusch och efter en stund hoppade jag i säng för att försöka få lite sömn. Trodde jag, jag kunde absolut inte sova och värkarna började komma så tätt och vi började klockade värkarna. Vid tolv var de så jävligt att jag ringde in till förlossningen och meddelade att ja nu har jag värkar och de kommer tätt. Ljuvligt verkligen. Not. Hon i telefon sa att 'ja då kommer ni in tycker jag om ni känner så, eftersom vi hade 1 timme att köra också. Så vi packade ihop alla viktigheter som skulle med och satte oss i bilen mot förlossningen. När vi skulle åka hem igen så skulle vi vara tre. Fortfarande overkligt. 

Väl på förlossningen så fick jag göra de obligatoriska ctg:t sedan blev vi visade till rummet vi skulle ha. Barnmorskan kom in efter en stund och läste av ctg:t och vi fick höra på bebishjärtljud. Eftersom vi/dom inte visste om vattnet hade gått så skulle en läkare komma och titta. Men han var på operation så vi fick vänta. Så där låg jag från 01.00 -05.00 och andades igenom mina värkar och inväntade läkaren. Vid 05.00 kom han och undersökte mig och det visade sig att jag bara var öppen 2-3 cm... Och vattnet hade gått.

 Vi blev flyttade till patienthotellet för att vänta tills jag skulle få kraftigare värkar och öppna mig mer. Så vi checkade in på patienthotellet och det blev bara kraftigare och kraftigare värkar. Viktor la sig för att sova medans jag satt upp i sängen och andades in och ut in och ut i ca 2 timmar. Vid sju väckte jag Viktor och sa att vi måste ta oss upp till förlossningen igen för jag behöver smärtlindring (lustgas). I mina värkar tyckte jag att Viktor skulle få i sig frukost först, omtänksam flickvän, i know. Så han gick och hämtade det och jag fick i mig lite yoghurt som resulterade i ett illamående och självklart kräktes jag. Kräktes ner prick hela toaletten med den lilla frukost jag fått i mig. Det var sådär som folk spyr på film. Rakt ut. Överallt. Från både mun och näsa. Viktiga detaljer nu känner jag.

 Så vi gick från patienthotellet till förlossningen och fick ett rum. Jag hade mycket värkar och fick stanna mest hela tiden för att så harmoniskt som möjligt andas igenom dem.

 Nu var klockan runt 07.45 den 26/2. Blev undersökt igen och var nu öppen hela.. 8 cm. Härligt. Haha.

Jag fortsatte att jobba på med mina värkar med hjälp av lustgas och hoppa runt i olika ställningar och varva vatten med saft och även fick jag en chokladglassdrink.

Runt 12.30  började ja känna ett jävulskt tryck nertill. Trodde på riktigt att jag skulle skita ner mig och höll på och gnällde till barnmorskan "alltså det känns som jag ska skita på mig!" Kändes nu som att ungen ville ut ur shitty istället för fitty. PANIK! " Barnmorskan sa ”äntligen det är ju det här vi har väntat på hela tiden.

Runt 13,00 någon gång tror jag det hade skiftbyte av personal, och fick in en helt underbar barnmorska. Undersköterskan som hade varit med under hela morgonen skulle egentligen gå iväg på ett annat jobb men ändrade om det, eftersom hon ville vara kvar vid mig och se hur det gick. Helt underbar människa. Runt halv två fick jag lov att börja krysta ordentligt. De frågade snällt om jag ville släppa lustgasen och jag var ytterst tveksam först men efter en stund så la jag ifrån den. PUSH! Haha fan var sjukt det var. Tänk er att försöka trycka ut en soffgrupp ur fitty. Exakt så var känslan. Kändes som jag skulle spricka från golv till tak. Kommer ihåg att jag tog i allt vad jag hade och när hans huvud var ute och det dröjde liiiite för länge tills nästa värk. Så vem orkar vänta? Tuppen nej. Jag krystade ändå, så jag tröck (älskar ordet) allt vad jag orkade och sen kom den sjukaste (skönaste?!) känslan när hela ungen trycktes ut.

Känslan var obeskrivlig när bäbis va ute och lite "hey I made it, i'm the worlds greatest" feeling över det hela. Så efter ca 45 minuters krystande kom han 14.02 den 26/2. Sedan kom det fantastiska ögonblicket när jag fick upp honom på bröstet och det finns inte ord till den känslan. Magiskt. Allt man väntat på och räknat ner till, nu var han äntligen här. Världens finaste minsta lilla person. En helt perfekt liten Elton.

Förlossningen är de absolut sjukaste jag varit med om någonsin och endorfinerna som härjade i kroppen efteråt var galna. Jag var så speedad att allt i världen kändes möjligt och jag ville bara skrika rakt ut á la Ronjas vår skrik. Så cool grej och jag skulle för allt i världen inte byta ut det mot ett planerat kejsarsnitt eller så. Att ha varit med om en förlossning som par är mäktigt.

Det var verkligen för mig som man brukar få höra, smärtan bara försvann! Jag fick upp ett varmt och blött litet barn på bröstet och han skrek på en gång. Det här är så svårt att greppa och jag kan fortfarande inte förstå det, att det var vår Elton som kom ut och som hade varit där inne under alla månader. Han skrek och blev omstoppad med varma filtar medan moderkakan skulle komma ut. Det gick jätte snabbt att få ut den. Jag kände mig så himla stolt. Jag sprack inget och allt gick verkligen enligt skolboken. Det här är det största och häftigaste jag har upplevt och det var fantastiskt att få göra det med min Viktor vid min sida! Ingenting kunde ha gått bättre och barnmorskorna var helt impade över hur smidig och duktig jag hade varit.

Jag är som sagt så stolt över mig själv och Viktor, över att allting gick så bra och att Elton mådde prima från första stund. Jag tycker verkligen att alla som har fött barn, oavsett hur det har gått, ska vara stolta över sig själva. Och för mig var det en vinst att få bevisa för mig själv att jag klarade det på precis det sättet jag gjorde. Bara några dagar senare kände jag faktiskt att jag skulle kunna göra det igen nästan på en gång! Det är svårt att beskriva smärtan och det intensiva i att föda barn, men jag har en så mycket mer positiv bild av det än jag någonsin trodde var möjligt nu med facit i hand!

 

/ M